Ayios Evstratios, ensling i Egeiska havet

(Karta)

Ayios Evstratios - många olika stavningar förekommer - är förmodligen Egeiska havets mest isolerade ö. Jag var på väg från Istanbul till Preveza, som skulle bli vinterstation för Vindela. Evstratios syntes vara ett naturligt och bekvämt stopp på vägen. Inte hade jag väntat mig att ön skulle visa sig ha en mörk och otäck nutidshistoria.


Fiskebåtar i den inre hamnen

Fiskebåtar i den inre hamnen - helkopter under landning uppe vid militärbasen

Greklands 1900-tal var minst sagt stormigt i skarp kontrast till vårt gulliga svenska folkhem. Under åren före första världskriget utvidgades Grekland på Osmanska rikets bekostnad till de nuvarande landområdena väster om Egeiska havet. I och med första världskriget flyttades gränserna ytterligare österut och kom att innefatta delar av nuvarande Turkiet i Mindre Asien, delar som turkarna återerövrade 1922 i ett förfärligt blodbad på greker. Under mellankrigsårens därefter kom regeringar  och avgick omväxlande med otaliga militärkupper.

Under andra världskriget blev Grekland ockuperat av Italien och Tyskland samtidigt som gerillaförband med växlande framgång bidrog till terrorn. Åren 1941-42 lär 100.000 människor ha dött av svält i området kring Athen. Inte var det nog med det - när de stora länderna tröttnat på krigandet vidtog ett regelrätt inbördeskrig under åren 1946 - 49 mellan kommunister och det som så småningom blev regeringssidan. Den förlorande sidan efter tio års krigande - 700.000 man - gick i landsflykt eller sattes i läger.

Oron fortsatte med nya och gamla regeringar i svåröverskådlig följd med beryktad militärjunta mellan 1967 och 1974. Först därefter har relativt lugn och någorlunda stabil demokrati kunnat utvecklas till våra dagars EU-land.

Evstratios plats i skeendet blev som en av många fångkolonier i ett grekiskt Gulag. Fångarna utgjordes av politiskt obekväma personer, som förvisades dit utan dom eller rättegång, en administrativ åtgärd kunde duga ofta som resultat av angiveri och obekräftade misstankar om misshagliga åsikter. Eländet började redan på 30-talet. Några byggnader för de deporterade uppfördes aldrig, de fick nöja sig med att bo i tältläger, vilket kunde vara nog så bistert vintertid med usel tillgång på såväl mat som bränsle.

Krigsvintern 1941 - 42 dog 37 fångar av svält och tre sköts ihjäl. År 1951 fanns 2700 interner på ön och 1200 permanent boende. Tidvis var förhållandet mella fångarna och de bofasta på ön gott med ganska fritt umgänge. Många av fångarna, Mikis Theodorakis till exempel, var kända artister och författare och sång och teater organiserades.

I februari 1968 under juntatiden drabbades ön av en jordbävning, som ödelade de flesta husen i byn kring hamnen.  Juntan drabbades av en plötslig samvetsvåg och skulle visa socialt ansvar och återuppbygga ön till ett nytt paradis. Ett företag med juntaförbindelse fick kontraktet och enkla klara direktiv - riva det gamla och bygg nytt!

Sagt och gjort, dit med bulldozers och grävmaskiner. Även hus som klarat jordbävning åkte med i farten - ägarnas och bybornas protester hjälpte föga. Inte ens sina ägodelar fick de rädda. Till och med den gamla solida kyrkan, som klarat sig nästan helskinnad, jämnades med marken. Där hjälpte det inte att knuffa på med bulldozers så militären fick hjälpa till med dynamit.

För att slutgiltigt visa handlingskraft förbjöds varje nybyggnation på den bergssluttning, där den gamla bebyggelsen funnits. Man hade nämligen beslutat att det nya paradiset skulle anläggas på slätten nedanför. Vad man inte begrep eller tänkte på, var att denna delar av året var sumpig och ohälsosam och att det inte var en tillfällighet att tidigare generationer funnit bergssidan ändamålsenlig. Att husen som byggdes bestod av oisolerade förfabricerade betongkuber förbättrade knappast det hela. De var kalla på vintern och glödheta på sommaren.

Vindela i hamn

Inre delen av hamnen är mycket grund och det kan nog vara svårt att hitta förtöjning i högsäsong


Nå än dagens Evstratios då? Ja en del av nödbebyggelsen har försvunnit och ersatts av vettiga hus på sluttningen, andra har förbättrats och byggts till så att byn i dag ger ett på det hela taget trevligt och välansat intryck. Cirka 300 själar bor permanent på ön. Antalet turister är skapligt nära noll. Huvudnäringen är fiske. Det finns en liten butik och två krogar och ett kommunalhus med ett par vänliga damer, som kan berätta om öns otäcka förflutna. Bränsle finns nära hamnen och vattenkranar finns litet här och där. En utedusch finns utanför piren.

Hamnen är liten men ger gott skydd för alla vindar utom sydost. Färjan från Limnos lägger till längs den inre delen av den yttre piren. Den innersta hamnbassängens inre del är för grund för vanliga segelbåtar och genomkorsad av linor och kättingar.

En ensam polis tog emot mig. Eftersom jag hade lämnat Turkiet utan att klarera ut i vederbörlig ordning undrade jag i mitt stilla sinne hur detta nu skulle gå. Ingen fara - jag hade några gamla papper från en tidigare inklarering på Rhodos som han godtog utan snack och önskade mig välkommen till ön.

Utsikt från kyrkogården
På bergkammen ovanför hamnen finns en vacker kyrkogård. Utsikten därifrån är magnifik. Är ön värd ett besök? Knappast av egen kraft men väl som en plats för vila på vägen över havet.

- - - o O o - - -