Bakom ryggen där jag stod när jag tog denna bild finns en liten lanthandel. Handelsmannen påstod, i likhet med de flesta av byinnevånarna, att han var avkomling av Paul Gaugin. Hur det nu än är med den saken så är det i alla fall ett faktum, att konstnären levde sina sista år på Hiva Oa. Bengt Danielsson använder ett kapitel till att mustigt och kärleksfullt beskriva Paul Gaugins liv och jag kan inte låta bli att ge några fakta.

Paul Gaugin

Född 1847 i en borgerlig familj stack han direkt efter skolan till sjöss, där han blev i fem år. Därefter ordnade en farbror, som blivit hans förmyndare efter faderns tidiga död, jobb åt honom på en bankirfirma. Paul Gaugin skötte jobbet fint och klättrade i karriären på parisbörsen. Han gifte sig 25 år gammal med en danska och levde ett lyckligt borgerligt liv med efter vart fem barn. På fritiden roade han sig med att rita av hustrun och barnen med liv och lust och känsla.

!882 upplevde parisbörsen en krasch, inte alls något nytt fenomen, och Paul stod utan jobb. Men det gjorde ju ingenting, nu fick han chansen att ägna sig åt måleriet på heltid och trodde sig kunna försörja hustru och barn. Det gick nu inte alls, pengar flöt ut men inte in, och hustru och barn flyttade hem till Köpenhamn och Paul levde sina återstående tjugo år ett fattigt och stundtals miserabelt liv. Han tvivlade aldrig på sitt geni och var övertygad om att man in dag skulle förstå hans konst och han skulle bli ett stort namn. Han fick rätt, men för sent tyvärr..

Paul Gaugin dog sjuk och utfattig i Atuona 1903. Efter att ha smädat en gendarm var han dömd till böter, så behållningen av auktionen efter honom där hans sista målningar klubbades, gick åt. Sju franc inbringade den sista tavlan, som auktionsutroparen för att göra sig lustig förevisade upp och ned!

... men utsikten från den högt belägna kyrkogården ut över Atuonadalen och över viken utanför är hänförande.

Vari bestod då Paul Gaugins storhet?

Det vore förmätet av mig att svara på frågan men jag kan dock komma med ett förslag. Konstnären sökte sig under hela sin utveckling mot det naturliga, det okonstlade, det av västerns civilisation opåverkade livet. Han tog klart avstånd från de då moderna "-ismerna" och letade efter ett eget uttryckssätt, vilket han så väl lyckades med.

Kannibaler

Marquesaspolynesierna var kannibaler. Öarnas våldsamt otillgängliga topografi gjorde kommunikation mellan dalarna svår och stammarna levde mycket isolerade. Enda kontakten tycks ha varit då och då förekommande räder då man slog ihjäl någon granne och släpade hem den till grytan. Missionärer försökte i många hundra år att omvända infödingarna men dessa lyckades länga klara sig från kyrkans många konstiga påfund och kunde behålla sin gamla välbeprövade religion och sina hemska matvanor. Enligt en mycket kunnig och insatt kvinna, som körde runt oss på ön och visade dess sevärdheter, förekom något enstaka fall av kannibalism så sent som i början av 1900-talet.

Om läget på 1950-talet skriver Bengt Danielsson, att missionärerna slutgiltigt lyckats kristna alla men samtidigt har de rivit ned och förstört allt gammalt. Kyrkorna har man om möjligt byggt på gamla kultplatser, som förstörts, gammal tusenårig muntlig tradition och historia har glömts, gamla klädesvanor har ersatts av nya, svårbegripliga moralregler skapar stress och osäkerhet. Vad har man då fått i stället? Jo en religion, som man inte förstår och vars innehåll saknar den förankring den har hos oss i vår flertusenåriga kultur och historia.

Den vite mannens påverkan i polynesien har varit katastofal. Befolkningsutvecklingen i Marquesas talar sitt tydliga språk.
- 1700-talet mellan 50 och 100 000 innevånare
- 1842 20 000
- 1856 11 900
- 1872 6 200
- 1884 4 800
- 1902 3 500
- 1929 2 075
- 1950 3 000
- 2000 6 800

Allt gammalt är dock inte borta. Många bortglömda kultplatser har grävts fram och frilagts och många stenskulpturer, tikis, finns kvar.