En atoll består av en ring av korallrev, där på sina ställen små långsmala öar bildats, längs andra delar ligger revet precis i vattenytan och skjöljs oavbrutet över av dyningen från södra Stilla Havets stormar. Lagunen inuti ringen är skyddad från oceanens vågor men inte från vinden.

Raroialagunen är oval, 44 km på längden och 14 på bredden. Vattendjupet typiskt 30 meter men dubbla djupet förekommer. Segling är möjlig i lämplig belysning, det finns nämligen cirka 2000 korallgrund och inget sjökort, så man får se sig för.

Det finns 280 holmar längs ringen, de större med en bredd av 500 till 1200 meter. Grunden är porös korallstruktur så det enda vatten som står till buds för växter är havsvatten och floran är mycket artfattig. Turligt nog trivs kokospalmer bra med denna dryck, som aldrig behöver sina. Tack vare riklig tillgång på kokosnötter och naturligtvis på fisk och skaldjur har atollerna kunnat befolkas.

Denna holme ligger i nordöstra änden av lagunen och fick bli vårt vindskydd för sydostpassaden. Botten bestod av långgrund vit korallsand, cirka tre meter djupt där jag ankrade.

En liten övernattningshydda fanns på stranden för ägaren när han någon gång fick lust att bereda litet kopra. Fransk jordbrukspolitik är densamma här i polynesien som hemma i Europa, subventioner alltså. Tydligen är världsmarknadspriset för kopra alltför lågt för lönsam produktion på atollerna. Trots subventionerna får de flesta nötterna ligga på marken och ruttna eftersom polynesierna inte arbetar mer än absolut nödvändigt. Man bereder några säckar kopra, säljer dem till skonaren som kommer en gång i månaden, och får så det räcker till öl och cigaretter.

Vi var fyra svenska båtar ankrade här, Lorna, Elenor och Nerthus hade jag strax i närheten. Midvintern inträffade när vi låg här. Eftersom det hemma firades midsommar fanns en utmärkt anledning att ordna fest. Nethus som hade största sittrummet bjöd på lokal och vi andra släpade med oss vad vi hade av sill och potatis och annat smått och gott. Bäckmörk natt förstås men skön värme fick ersätta midnattljuset hemma så det var ingen konst att hålla stämningen uppe.

Den stora grejen på alla Tuamotoatollerna är pärlodling. Vattentemperatur, vattenkvalitet (inga föroreningar), näringsinnehåll i vattnet, allt är gynnsamt. De tidigare förekommande vilda pärlmusslorna fiskades ut för länge sedan men med japanska odlingsmetoder har man i dag en stor och lönsam verksamhet.

Den polynesiska specialitén är svarta pärlor. Alldeles kolsvarta blir de väl inte utan snarare grafitfärgade med varianter skimrande mot blått eller grönt. Babymusslorna får först växa till sig i två år, därefter tas de in i laboratoriet där en specialist med kirurgiska instrument ympar in ett pärlembryo. Så hängs de ut igen på lagom djupt vatten och skördas om ytterligare två år. Svinnet är stort, i genomsnitt får man två fina pärlor på hundra musslor. Priset blir därigenom högt men att döma av de hundratals pärljuvelerarna i Papeete finns det köpare. Jag har sett priser på 100.000 kronor och mer för de finare halsbanden.

Den lilla byn på Rarioas största holme innehåller enligt min seglingsguide 50 själar och det är väl inte förvånande att sevärdheter som i Paris eller Kairo saknas.

Men det finns sol, värme, friska vindar och glatt humör.