Santa Cruz, Teneriffa

I mitten av november seglade jag en dag från Las Palmas till huvudstaden på Teneriffa, Santa Cruz. Även här nere är dagarna korta så här års och för att klara 54 NM och komma fram före skymningen gick jag upp tidigt och gav mig iväg i den första gryningen. Dagen välsignades av en frisk nordan, som gav en snabb bidevindssegling med ankomst precis före mörkningen.

Det är enkelt att segla här nere. Håller man väl från land finns inga friliggande grynnor, det är bara att stå på med vindroder eller autopilot. Vinden är mestadels stadig och temperaturen är behaglig antingen solen lyser eller ej. På den här sträckan finns heller ingen accelerationseffekt, mer om detta i nästa resebrev.

Santa Cruz seglarhamn Marina Atlantico var väl fylld med förhoppningsfulla västindienfarare, dock inte så överfull som Puerta de la Luz. Från Santa Cruz utgår tre med ARC konkurrerande sällskapsseglingar till Karibien, en engelsk som kallar sig "Blue Water Rally" och två franska, vars namn jag inte kommer ihåg. De franska båtarna dominerade därför stort och jag fick förklaring till varför så få var att se i Las Palmas.

En välunderrättad svensk långliggare visste berätta att denna säsong 2500 segelbåtar passerar Kanariöarna på väg till Karibien. Kanske är det tusenårsskiftet som fått fart på så många, i alla händelser torde det bli trångt under palmerna i paradiset.

Santa Cruz är platsen för den som behöver komplettera sitt sjökortsförråd (och vem behöver inte det?). Två långliggare har kort över hela kulan och ordnar kopiering till det facila pricet av 250 ptas per kort. Mycket bra kvalitet på kopiorna blir det.

Pyramiderna i Guimar

I utkanten av den lilla staden Guimar, kanske 30 km söder om Santa Cruz, finns ett intressant utflycktsmål. Det lär ha varit så här:

En lokal amatörarkeolog fick för sig att några välbyggda stensättningar var kultplats för öns urinnevånare, som noggrannt och effektivt utrotades av spanjorerna på 14- 15-hundratalet. Arkeologiinstitutionen på universitetet skrattade och ryckte på axlarna och ansåg att det var bönderna, som röjt sina åkrar från sten på senare tid. Amatören gav inte upp och kontaktade Thor Heyerdahl, som blev intresserad och åkte dit och tittade och blev övertygad om att amatören hade rätt.

Emellertid höll man just på och körde dit bulldozers och grävmaskiner för området skulle exploateras och jämnas till. Heyerdahl ringde sin vän Fred Olsen, som på stående fot köpte hela området av markexploatören och räddade det för eftervärlden. Han har sedan låtit restaurera pyramiderna, för låga pyramider är det, och byggt ett mycket smakfullt museum på platsen. En kopia av Ra finns också att beskåda.

Varvsbesök

Det var dags, alldelels väldigt mycket dags, att bottenmåla Vindela. En dag tuffade jag upp till det alldeles nya varvet Varaderos Anaga. Det var så nytt att Vindela var första båt upp och jag blev inbjuden till invigningsparty på eftermiddagen. Bortemot tvåhundra välklädda herrar och damer svettades i mörk kostym och slips i solskenet och lyssnade på en prelat, som mässade och stänkte vigvatten på betongplatta och husvägg. Därefter fritt snaskande av små läckerheter med rikligt med sköljvätska till, allt efter var och ens behag.

En bra början på några svettiga dagar. Vindela såg ut under som husse gör om hakan. Vildvuxen. Trots att det bara var sju månader sedan förra bottenmålningen men den gjordes i Porto Santo med bottenfärgsrestriktioner, som inte står de svenska efter i sin orimlighet. Inte så här dessbättre.

En intressant detalj. Den splitter nya travelliften hade digital vägutrustning av lasten i lyftselarna. I Hallberg Rassys gamla specifikation av Monsunen liksom i det av Kryssarklubben utfärdade skeppspappret står det 4,2 ton. Vågen visade 7,3 ton!

Jag var inte med ombord så det var inte mitt fel.

Varning

Alldeles vid NV hörnet av hamnbassängen i Marina Atlantico har man monterat en av världens största högtalare på en åtta meter hög ställning. Från den utbryter vissa kvällar med flera decibell än som egentligen borde kunna finnas den mest förfärliga musik avsedd att dränka hela nordöstra delen av Teneriffa i sin oljudsmatta. Liv ombord är därvid omöjlig och man springer så fort benen orkar bära det gamla kadavret till någon källare uppe i staden där man kan få öl i väntan på bättre tider. Bullerskydd för öronen vore ovärderliga i denna hamn. Oljudet lever i symbios med ett vattenkonstarrangemang ute i hamnbassängen där vatten sprutas hit och dit med virrande laserljus som ibland hittar strålarna med någon sorts ljuseffekt som resultat. Det är okänt om någon är tilltalad av eller finner nöje i detta.