Martinique, franska Karibien

Öarna i Antillerna kan delas i två klart olika grupper, dels de förutvarande engelska kolonierna numera självständiga länder, dels de franska öarna som fortfarande är franska.

De "engelska" öarna har dumt nog inte kunnat komma överens om att bilda en gemensam stat utan varje liten ö är suverän. De har samma kultur, samma språk, samma rasmix med dominerande svart, och samma vissna ekonomi.

Frankrike, som håller la gloire högt, har inte släppt greppet om sina förutvarande kolonier utan i stället stärkt det genom att göra öarna till delar av Frankrike. Martinique är alltså ett "län" i Frankrike och ingår därmed också i EU. Hoppsan! Tillbaka till EU kommer man här. Men gurkorna är raka, månne EU-kommisionen har missat något.

Man ser en stor skillnad i levnadsstandard mellan de franska och de övriga öarna. Visserligen lär arbetslösheten på Martinique vara 40% men fransk arbetslöhetskassa öser hit många pengar, så jag misstänker att Karibien är ett dyrt nöje för fransmännen. Som båtturist har det fördelen att man dels slipper alla påträngande boat-boys, som vill ha pengar, dels finns det ett bra varusortiment i butikerna till hemmapriser. Och sist men inte minst, här finns resturanger med franskt kök och rimliga priser.

Man har också GSM-telefoner, vilket jag såg fram mot, så besvikelsen blev stor när det visade sig att Telia sover och har inte något roamingavtal med det franska västindiennätet.

Tillsammans med mina ensamseglarkolleger Douwe och Tom hyrde jag en bil och kryssaade runt på ön. Huvudnäringarna är tre, fruktodling, sockerrörsodling med årföljande förädling till en rom, som enligt martinickerna är världens bästa (och kanske det förresten) samt turism. För snuviga fransoser är en vecka på Martinique lika naturlig som stockholmarens söndagsutflykt till pizzerian på Dalarö. Ön är som sina grannar grön, grön, grön med berg och dalar och blommor och palmer och sålunda enligt alla vedertagna begrepp vacker. Kanske leder formuleringen läsaren att tro att jag blivit blase - ja nog är det så.

Le Marin

Le Marin är faktiskt namnet på en liten stad längst in i en vik på SV Martinique. Att den sedan också har en stor marina har nog inte ett dugg med stadens namn att göra, det råkar bara vara så att staden ligger sällsynt väl belägen längst in i den djupa viken.

Jag kan inte med bästa vilja i världen säga att le Marin är värt ett besök, staden har ingen särskild charm och inga sevärdheter och vattnet i viken är inte det klaraste på jorden. Men för den seglare, som behöver pyssla om sin käraste skatt, är platsen inte alls dum, se hamnbeskrivningar 2.

Dessutom finns givetvis mängder av gästande båtar med trevliga människor och ganska säkert gamla bekanta.

Saint Pierre

Saint Pierre är en liten stad långt norrut på västkusten. Den var en gång huvudstad på ön och en stor utskeppningshamn för socker och andra jordbruksprodukter. Den hade dock oturen att ligga vid foten av den numer slumrande vulkanen Mount Pelée, som hade ett våldsamnt utbrott år 1902.

Förvarningar hade inte saknats, småutbrott och mullrande förekom en tid och klokt folk förordade utrymning av staden. Kommunalval stundade dock och borgmästaren, som satt skakigt till, ville inte fördärva sina chanser att bli omvald genom att utrymma staden, han hade ju förlorat makt och inflytande, och så gick det som det gick. Trettiotusen människor dog när ett brinnande gasmoln drog ned över staden. Två överlevde, den ena var nere i sin vinkällare för att hämta vin, den andre satt i stadens djupaste fängelsehåla.

Kom sedan inte och säg att inte brott och dryckenskap lönar sig!

Och som sens moral nummer två att politiker är sig lika, makten före folkets väl!

I staden finns ett litet museum med föremål och bilder, en bild visar platsen för staden strax efter katastrofen och den är mycket lik bilder jag sett från Hiroshima och Nagasaki. Allt raserat och förbränt, öde och dött.

Strax intill museét har man grävt ut fängelseruinen där Louis Cyparis dvaldes. Ett fotografi av mannen visar urtypen för en skurk och usling och med det utseendet kunde han sedan leva väl till döddagar genom att turnera i USA med Ringling Brothers (eller vad tusan den kända cirkusen nu heter) och uppvisas som mördaren från St Pierre.

En gammal teater har ochså restaurerats, det är vacket och stämningsfullt att gå där. Den har restaurerats för EU-pengar, så jag har varit med att betala. Men jag tycker faktiskt att det är väl använda pengar, särskilt om man jämför med det besinningslösa jordbruksstödet.

St Pierre har i dag några få tusen borgare och har aldrig återfått sin forna betydelse. Bilden nedan är typisk och vittnar förvisso inte om överföd och härlighet.